Om Föreställningen
Tjajkovskijs opera Eugen Onegin blir i vår tappning
en elegi om längtan och resignation. Platsen för berättelsen
är det lilla ryska godset där tid, förgången och närvarande, flyter
samman.
Vår föreställning utgår också från att vi alla är två, på
samma gång är vi medlem i en flock och en enskild individ. Vi lever
i minnet och hoppet, ständigt med andra, i relationer och arbetssammanhang.
Våra jag flyter, sammanblandas och bidrar till att göra tillvaron gåtfull.
Man kan fråga sig med vilken grad av självständigt vår identitet skapas,
när vi ständigt blir till och förändras av andra?
Ändå finns föreställningen om en människas innersta kärna, vår bestämmelse
och mening. Den ingår i utopin om vår självständighet och som kanske behövs
för att vi ska kunna drömma om oss själva och drömma om andra. Oavsett om
dessa drömmar någonsin förverkligas, ger de antagligen upphov till lika mycket
smärta som tröst.
Vi får nog inget riktigt svar om det finns ett sant innersta eller om människan
är en lök, med lager på lager utan egentlig kärna. Medan vi planerar vår tillvaro
far livet fram med oss. Livet lever i oss, slår omkull våra planer och låter oss
definitivt inte få sista ordet. Man kan säga att livet lever oss. Vi är födda
av livet och finns obevekligt till för det.
Tillsammans med rollfigurerna i Eugen Onegin kan vi hoppas på att få känna kraften
i livet starkare än avsaknaden.
Rikard Johansson, regissör